Min livskamrat SÅ har haft en hjärtinfarkt som nu är under kontroll och behandlad efter konstens alla regler... Det har varit en hemsk tid men nu ser jag med tillförsikt på en framtid... inte tittar jag så långt för nu vet jag på riktigt hur fort den kan ändras. Den här gången till det värsta och i rimlighetens namn borde det kunna bli till det bästa också  ;-)

Livskris har jag hört om, läst om och sett om men det har alltid gällt någon annan, inte mej, inte oss. Nu vet jag hur det känns, nu först kan jag förstå lite grann hur någon annan har det i en livskris. Egen erfarenhet när den är som värst. Kunde faktiskt varit utan och levt kvar i det jag trodde jag visste.

SÅ han har ett fantastiskt humör och som den skogens man han är, tar han det precis för vad det är!? Han vänder blad i sin livsbok och ser praktiskt på hur han ska ta sig an den närmaste framtiden. Styrka har han och det är tur för mej det, för jag tappade bort min totalt?!

Nu har jag varit hemma några dagar och umgåtts med Tyra och njutit av friden på Djupudden efter alla dagar och nätter på hjärtintensiven. Jag har fått tänka i lugn och ro, tänka på livet och döden, på nu och då. Inser att just nu är viktigt, att vara här och nu på riktigt. Jag som jobbat med det i så många år i arbetet med utvecklingsstörda och andra med funktionshinder och pratat om det i massor. Men nu vet jag. Dyr lärpenning men jag ska bära den ödmjukt i min famn.

 

 Denna morgon ser jag lite ljusare på dagen och just nu skiner solen in på våra omsatta pelargoner och Tyra ger några skall för att få komma in.... snälla fina Tyra som bryr sig så mycket om sitt husbondsfolk. Vi ska ta en lång sparktur om en stund, hon och jag.

Måste också tala om vilken fantastisk sjukvård vi mött, personal, kunskap och viljan att göra allt för livet. För att överleva, för att komma igen.... Tack, tusende Tack alla ni underbara människor som hjälpt oss i den svåra situationen vi varit i.

 Nu börjar något nytt!