Om

 

 

Bloggen handlar om mig, MorsLillaOlle och den väg som jag ska vandra resten av mitt liv... Inte lätt att bo och leva ensam i obygden men livet är inte lätt och ska nog inte vara det heller! Jag är tacksam över de år som gått och tror det bästa om framtiden. Att göra något roligt var dag har jag alltid levt med och så fortsätter jag också. Naturen, slöjden och vardagslivet räcker långt för mig och med sköna inslag av familj och vänner. 

Senaste inlägg

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Börja blogga på 2 minuter.
Allt är på svenska.
Börja blogga här!

Visar inlägg från november 2012

Tillbaka till bloggens startsida

Viktor

 

 


Första smakportionen av "fläskeåpäran" avklarad.  Ganska gott men sugbehovet är stort så det blir en liten tumsugarpaus  mellan tuggorna. 

Det är otroligt hur småbarna växer fort !? Nu går det småbusa och peka och prata med honom och han är helt förtrollad av fötter, av våra stora fötter, utan skor förstås. Han kan inte släppa blicken från en fot där tårna vickar lite... haha gullpojken!

Nä, nu ska jag ta mej en kaffetår till och sedan blir det att ta fram adventsgrejerna så det bara är att trycka på knapparna på lördag så allt glimmar och lyser som det ska på 1:a adventsmorgonen. Finaste helgen på hela året i mitt tycke. Som tur är har det kommit lite snö och jag hoppas det blir  kallt och friskt ute helst uppemot tio grader... önska kan jag ju alltid :)

Ögongodis från slöjdvärlden

 
 

 


 

Bilderna är från Jämtlands läns hemslöjdskonsulenter som har fantastiska slöjdare i sitt län. Ingela Fredell, konsulent, och Lena Persson, slöjdare träffade jag där och blev otroligt inspirerad och "uppihejsan" av allt jag såg.

Vävarna har varit utställda på Liljevalchs under hela sommaren. Det röda djuret vet jag inte vem som gjort men ska ta reda på det. 

Skogens hemligheter...

 

Naturfotograf Göran Ekström har kommit med en ny bok som jag tycker är väldigt trevlig och bra med jättefina bilder på djur och natur med tillhörande berättelser. Så klart är det extra kul eftersom ett kapitel innehåller hans upplevelser härifrån krokarna. Han skriver lätt, tänkvärt och med kunskap om det han gör. Ett julklappstips kanske? 

  

 En  ovanlig vy över Djupudden. Taget från Västaviksberget.

Det var också en fotoutställning i Östersund i samband med boksläppet och jag var där och kikade. Verkligen fina bilder... jag tog mig friheten och och knäppte några med mobilen... kunde inte motstå räven och skatorna.

 I min länklista finns Göran Ekströms hemsida, titta in där så får du se många fantastiska bilder och där kan du komma i kontakt med honom om du är spekulant på bok eller bild.



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Om lite mera än bjenn blir det framöver....

Har nu gjort om min BjennBu´blogg lite grann... eftrsom björnarna sover sött om vintern har jag inte så mycket att visa eller skriva om dem. Framöver blir det om andra intressen och övrigt från det vanliga livet.

Just denna morgon har jag klivit upp kl 03.00 för jag är så himla mårapigg. Sitter i fåtöljen och stickar på en strumpa och förstår hur lik min mamma jag har blivit med stigande ålder.... på gott och ont. 

Funderar på kommande helger och gläds åt första julen med ett barnbarn i familjen och att han nöjer sig nog med krusade snören och prasslande papper på sin första julkväll. Men för det så vill jag ju ge honom roliga saker!!!

Han har varit så rädd sin farmor, jag,i drygt en månad och fy vad lejsamt det har känts fast jag vetat att det skulle gå över. Det har det gjort nu och i går kväll fick jag sjunga de barnvisor jag kan för honom, han lyssnade och ögonen blev stora och runda. Underbart !

  

Olof Viktor Andersson 6 mån.



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Varför är vi så rädd bjenn? sista delen

Skylten såg jag på en pub i Dublin. Det tros ha funnits några björnar där för länge, länge, länge sedan!?


"En annan lappkvinna blir arg på ett lag björnjägare och förvandlar sin man till björn, som de får jaga förgäves. Kulorna biter inte. Då tar de till en silverkula och fäller honom. En annan gör en björn av sin son genom att låta han krypa genom ett bälte. Han blir dödad med kniv och gumman säger: " Ja, si ja glömn bevara´n för den sattans kniven." En lappflicka förvandlar sin otrogne fästman till björn för att straffa honom, men han råkar bli skjuten med en bit navare (borr) . Den hade hon glömt att bevara honom i från.

Det förekommer att tjuvar utnyttjar varulvstron, klär ut sig i björnskinna och går in bara där barnen är hemma och stjäl. Vanligare är berättelserna om hur björnen/tjuven avslöjar sig själv. Det var en som var björn, jag tror han var från Norge, men han var här uti Härjedalen på sommaren och tog söan och så var han i Vänsjö /---/ och där tog han Vänsjö- Blacken.

Det gick till så att det var regn och hästen hade gått in under en ladvägg och det hade björnen sett och gått upp på taket och släppt sig ned därifrån. Men det var ett litet spörräck och karlarna dom följd´n. Ja, han gick i björn ända hem. Och då var jägarna efter honom och då de kom dit fick dom se att björnhuden låg atta låndöra, låg där och skalv. Och käringa höll på tvätta gubben. "Jo, nu är du fet!" sa hon då. "Jo, jag har itti myttje söan och så fick jag tag i Vänsjö-Blacken", svarade han då. Men då sköt dom han i huden och då stupa gubben. (Lillhärdal)

en tiggarlapp får mat och vänligt bemötande av en kvinna och säger att om hon får se honom gå genom kräkhopen så skall hon ej bli rädd, han skall ej göra henne något. En morgon på sommaren går en björn genom kohopen och ser på henne, men river inte ett enda kräk.. sedan far han till en annan by och river hästar. Hon förstår då att det var lappen. (Borgvattnet ULMA 10771).

Någom gång berättas om en lapp på flyttning när körrenen stupar. Då gör han sig själv till varg och drar lasset.

I vissa fall kunde självförtrollningen ärvas, så att djurhamnen kom över människan i vissa perioder. Mannen drog till fjälls när han kände att björntiden skulle komma, då han skulle löpa björn. eller löpa varg.

Historien om Lapp-Klemmet trycktes redan 1913 i Jämten. Han skulle ha blivit björntagen, skonad av björnen vid en björnjakt på villkor att han skulle löpa björn en månad varje år. 

I Norge fanns tron att djuret börn kan sätta igång förvandlingen. Djuret kunde kasta björnhamn på en människa. En klok lappgubbe har sagt att han kunde bli löst av förtrollningen om någon som höll honom kär gjorde en skjorta av ängsull och kastade över honom. Det hade hans syster gjort men hon hade aldrig kommit åt att se honom som björn för han drog ju till fjälls då. När han var gammal hade hon följt hans spår och hittat hans medvetslösa kropp i fåbodsyuga. Precis som i folksagorna hade hon satt sig att vaka över kroppen. I gryningen såg hon ett sår brista fram i tinningen. Han skrek till och dog. Samma dag hade en stor slagbjörn blivit skjuten inte långt därifrån."

Nu är det slut på Åsa Ljungströms föreläsning från Svaningen i maj månad år 2000.


Jag tycker det inte är så svårt att förstå varför vi är rädd för bjenn efter dessa otroliga berättelser och jag tycker mig se sambanden varför vi är rädda för annat okänt och därmed farligt idag, t ex folk från andra länder och kulturer...

Jag förstår min rädsla bättre nu, ett arv efter generationer av mammasläktingar som levt och verkat i bjenntrakterna häromkring. Jag kommer att föra berättelser och sägner vidare men jag är absolut inte lika skräckslaget rädd längre. 


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Varför är vi så rädda björn? del7

" Bältet eller trollringen är ibland en rem ibland en helflådd hud. bestämningarna kan bli värre och värre. Den skall vara av människoskinn  sades det i Frostviken., Borgvattnet, i Gnarp och i Hälsingland. Det ska vara från ett manslik, en självspilling eller en mördad.. Sådana här bestämningar lägger berättare till för att öka hemskheten och därmed trolldomskraften. De mödrar i Sydsverige som gjorde sina barn till varulvar och maror, de kröp genom en fölhamn, hästens fostersäck, för att det sägs att hästar har lätta förlossningar.

En lappman Jon Johansson i Helgum, Ångermanland, har lämnat en ruskig beskrivning. Bältet som ska vara av människohud ska tas mellan 12 och ett en torsdagsnatt en av de större helgerna, helst jul eller pingst. Det skall vara av ett manslik och 3-4 tum brett. Torsdagsnatt och storhelg är sånt som förstärker kraften. Av sina föräldrar har denne same hört att man en sådan natt kunde gå till ett ställe där en självspilling var nedmyllad och ta vänstra armens sena ned till handen och spinna trådar av och göra en ring som gick att krypa i genom.

En uppgift från Frostviken säger att ringen skall vara fästad i ett träd i skogen och att man skall krypa motsols. Motsols är också vanligt i all magisk teknik. Från Ramsele finns det en uppgift att den som förvandlade tog ett silverblad i munnen. Någonting blankt skulle kunna vara ett hjälpmedel för självhypnos.

Silverkulan som hamnbjörnen kan skjuts med kan vara tre stycken. Den kan ev bytas mot en brödbit, nämligen gudslånet. En kvinna i Frostviken, född i Alavattnet i Ström 1862 - känner ni henne - hon har själv skrivit ned att man skulle ta Gustav III:s silver att göra en kula på altaret, dvs. av silvermynt från hans regeringstid. Då hinnar man upp björnen och får skjuta den. Samma kvinna har också skrivit att såna saker ska man lära sig innan man börjar läsa "Fader vår". Det hörde hon när hon var nio år gammal. Det är inte ovanligt att trollkrafter blir starkare om man får lära sig den, innan man får gudsordet. Lappmannen Jon Johansson har sagt att de förfäder bland lappar och fjällbönder som sysslade med att förvandla sig själv till björn och varg inte alltid klarade av det och att de blev lätt kollriga och förlorade förståndet. Det finns faktiskt en sinnessjukdom som går ut på att man tror sig vara en varg.

Den här kvinnan, jag vet inte vad hon heter, har också skrivit om en natt när hennes svärfar levde, påll Nilsson. "De fick höra ett buller på fäjalan. Då fick de se många björnar, en stor och många små. det var en lappgumma och hennes barn, som då var björnar. Hon håller då på att öva dem på att riva små djur, å själv rev hon de större, de såg på en stund men då sa Påll Nilsson till sin svåger Jöns jonsson: "Sjut ett skott". Då hoppade den stora björnen över hagen, men skottet träffade i ena foten. De har rivit ihjäl många djur på jalan. Den lappgumman skulle med sina renar ner. Då bruka de fråga: "Är ni ofärdig? Ja, Hilsan jonas han sköt." (ULMA 14678).

Sägnen om Hillsands-Jonas skott på den förvandlade lappgumman har varit mycket känd i trakten står det i min bok tryckt 1943. I en annan uppteckning från Ström (ULMA 2121:2) heter det, att en björn  en gång kom intill husen i Hillsand och att man tänder upp eldar för att skrämma den men att den bär kornskylar och lägger på elden. Uppgiften om skotten har fallit bort men i fortsättningen berättas om hur en lappgumma sedan kommer till en gård, där hon är välbekant, och man frågar varför hon haltar och hon svarar: " Jo, si den Hillsands-Jonas han skute!" Då kommer hon ihåg att hon har sagt för mycket och skyndar sig ut. Så fick man veta att det varit hon som varit björnen."

Fortsättning följer av Åsa Ljungströms föredrag i Svaningen år 2000.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Varför är vi rädda för bjenn? del 6

 "Något spår av människan behövs för att göra trovärdigt att björnen var en förtrollad människa. Typiskt är också att skinnet läggs i kyrkan så att hela socknen kan se och trampa ondskan under fötterna. Skinnet skall kristnas, förtrollningen besegras och hela socknen ska se och veta.  Inga sådana här skinn finns kvar i några kyrkor - om de alls funnits där? beviset är ofta en silversked eller kniv, en samisk kniv, som jägarna hittar när de tar av skinnet. Det kan vara ett bälte, knivslida, tobakspung, elddon eller knappar som visar att björnen eller vargen egentligen var en människa.

 Sådana björnfällar ska ha funnits i kyrkorna i Ström, Mörsil, Undersåker, Resele och i Anundsjö. I Anundsjö kyrka ska den ha varit fastspikad på altargången, har berättats av en man som var född 1853. Hans far var med när kyrkvaktmästaren fick ta fällen för den var så gammal så håren rök av den. Ett läderbälte med tennbeslag skulle också funnits, fast lädret hade multnat bort. Sägnen som hör till finns i olika versioner.

En pojke och en flicka är ute och hugger granris och får se björnen. De flyr men skakelträet lossnar. Flickan hade tömmen lindad om armen så henne drar hästen hem. Men pojken satt bak på lasset med yxan och han blir kvar hos björnen. När byfolket kommer ut i skogen har björnen ätit upp pojken till hälften uppifrån och nrd. Det går inte skjuta björnen. Då är det en man från Brandtjäl som löder en silverkula, befaller björnen att gå emot honom och skjuter. Sedan ska de ha hittat en lapp med renskinnspäls ( mudd) och allt inuti skinnet. han hade varit spådd till björn - underförstått spådd eller förtrollad av någon annan same, det är ju bönder som berättat.

Ibland är det flickan som blir uppäten. När flickan kör och klarar sig är det pojken, bonden eller gubben som sitter bak på lasset och hugger efter björnen med yxan men han faller av. Sedan kommer den modige från Brandtjäl och stöper tre silverkulor. Han är så pass orolig att han tar nattvarden innan han går ut och skjuter. Sedan hittar han lappbälte med kniv och allt innanför huden.

Det här bältet är viktigt som bevis på trolldom. det får också lyssnarna att tänka på att de visste hur det gick till när den trollkunnige skulle förvandla sig själv: Han skulle krypa tre gånger genom en sluten ring och tre gånger åter andra hållet, när de vill tillbaka till sin människogestalt.

Detta har Aron Karlsson i Blåsjön, Frostviken berättat för Levi Johansson 1930. Aron Karlsson var född 1870. Jämtland är ett kärnområde för den här sägnen men det är en vandringssägen som i Tyskland och Danmark har berättats om en varulv. I tyska och danska versioner finns naturligtvis inga samer inblandade.

Det var en gång en bonde, som lejde en lapp med sig på myren för att slå. De knogade iväg med sina myrbördor på ryggen bort genom skogen och var när nog framme vid slåttern. Då träffade de på bondens hästar som gick på skogen. en häst var så fet så det riktigt sken om honom. Lappen bar sig så besynnerligt åt, när han fick se den där hästen, vände sig om och smackade med tungan som när man äter något riktigt gott. Det lade bonden märke till och tyckte det såg misstänkt ut. Hade inte lappen något fanstyg i kikaren, så var det bra underligt, tänkte bonden och bestämde att hålla ögonen på honom. 

Då de hade lagt sig på kvällen, låtsades bonden somna in mycket hårt, men han låg alldeles vaken och lurade på lappen. Joho, den fulingen klev upp och drog ur barmen ett slags bälte, som han trädde över huvudet och kröp igenom tre gånger. Första gången fick han björnhuvud, andra gången förvandlades halva kroppen till björn, och efter tredje krypningen såg han ut som en alldeles heläkta björn och lufsade bort genom skogen. Om en stund blev det en faslig oro bland hästarna, det hördes på skällskramlet men bonden vågade inte gå det. Frampå morgonsidan fick han se björnen komma tillbaka, söka rätt på det där bältet och krypa igenom det tre gånger, men nu med fötterna före. I samma ordning gick förvandlingen. Först blev den karlaben på björnen, sedan människokropp och sist folkhuvud, så där stod en heläkta lapp igen. han satte sig på tröskeln och petade kött ur tänderna. På morgonen gick bonden till hästarna och det var som han trodde. den feta hästen var riven och till största delen uppäten. men sedan blev inte lappen gammal där i gården.

 I många versioner är det bonden och drängen som är ute och det är bonden som förvandlar sig. drängen tycker det är en farlig husbonde och ger sig av."

fortsättning följer från Åsa Ljungströms föreläsning från år 2000.

ps. Binnan på bilden är den vi kallar Gro Harlem. Det är en norsk fotograf som fångat henne med ungar på bilden i våras.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg