Om

 

 

Bloggen handlar om mig, MorsLillaOlle och den väg som jag ska vandra resten av mitt liv... Inte lätt att bo och leva ensam i obygden men livet är inte lätt och ska nog inte vara det heller! Jag är tacksam över de år som gått och tror det bästa om framtiden. Att göra något roligt var dag har jag alltid levt med och så fortsätter jag också. Naturen, slöjden och vardagslivet räcker långt för mig och med sköna inslag av familj och vänner. 

Senaste inlägg

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Visar inlägg från oktober 2012

Tillbaka till bloggens startsida

Varför är vi rädda för bjenn? del 4


Det var nog inte bara i den här delen av världen myter och sägner kom till från människans möten med björnen. Bilden har jag hämtat från cyberrymden.

"Det finns alltså berättelser om att björnar tagit med barn till sin håla och uppfostrat dem i flera år. Föreställningen är gammal. Det är vanligare att detta sägs om trollen när de har rövat bort ett människobarn och lagt dit sin bortbyting i stället. Här i Nordsverige kan tron gälla vitterfolket. Tro som tro - om björn, troll eller vittra, får ni räkna med och minnas att myter och sägner säger mest om berättarnas föreställningar. En pojke som fått dia mjölk av en björn skulle bli lika stark som björnen. Det är ett magiskt likhetstänkande som går att kasta om ifall man vill förklara varför en viss karl var särskilt stark. det var också en stark och spridd uppfattning att ofödda barn och hjärta av barn var mäktiga trolldomsmedel. begär efter ungt blod näms som exempel på de självförvandlades grymhet, inte som återlösningsmedel.

Eftresom dödsskräcken ligger vägg i vägg med fortplantningsdriften inom oss, berättas inte bara om björnens längtan efter kristna fosterbarn. Han kan också röva en flicka och ta till hustru.. hon får vara i kulan i sju år och föda ett barn varje år. Efter tre år eller sju ( magiska tal) kunde hon få gå hem vid jul och hämta mjölk till julgröten. Bygdens berättare tänkte väl att troll och vittra och rövare längtade efter gröt till jul. Hon måste lova att inte berätta för en levande själ var hon varit. Det gjorde hon inte heller men hon kunde trycka sig mot den varma spisen hemma och berätta för den så någon hörde. För säjerhets skull kunde hon tappa hälmstrån efter sig på vägen tillbaka.

Deh historien har ni kanske hört om vittertagna kvinnor, om bergtagna av trollen och om fredlösa rövare. den mest spridda vallåten på fäbodområdet är den här: " Tulliritova, tolv man i skogen...."  I en ramberättelse om den ensamma rädda butösen, griper hon efter näverluren och kallar på hjälp med låten. Och det visste folk att björnen har tolv mans styrka och en mans vett.

Det hände ju att människor försvann, gick vilse och aldrig återfanns. Ibland fann man dem. Då kunde de vara förvirrade. En flicka som blev funnen satt på en stubbe och vaggade och vyssade ett rotben och sade att hon varit i bergen och fött ett barn. om de återfunna berättade om trolleni berget, de underjordiska eller björnen i hålan är det tecken på att des själva hört sådana myter.

Folk visste att de underjordiska bara kunde behålla vad de tagit i tre dagar. Sedan skulle vittra eller trollen lämna tillbaka människan eller kon, som kommit bort. Oförklariga händelser kan alla människor ha, men den form de ges i redgörleser beror på vad berättaren redan känner till och vad lyssnaren kan acceptera som trovärdigt i den gemensamma referensramen. Trovärdigheten är också ett krav för att myter skall återberättas. Lyssnarna måste tro på att människor kan förvandlas till björnar om det skall gå att återberätta några sägner om manbjörnar eller varulvar.

Nu sade jag manbjörn och varulv, därför att det är faktiskt samma historier som berättas om vargar och björnar, trots att vargen hatats och björnen vördats. Skillnaden kan bero på vilket av djuren berättaren haft mest besvär med. Det är förslaget i böckerna som jag läst. Nybyggarna var mest störda av björnen på sommaren, när korna gick ute. På vintern höll de korna inne och björnen låg och sov. Renarna var mest utsatta av varg också medan björnen låg i ide.

På sin höjd är detta en tumregel. Den håller inte i alla lägen. När en same dömdes för mord på en annan same 1723 i Oviken står det i domstolsprotokollet att det pratades " bland gemene man och Allmogen" att han kunde löpa björn och hans hund varg på somrarna. Sådant skulle bönderna bara ha vågat yttrat i rätten, om de var säkra på att den dömde inte skulle kunna hämnas genom att gå på kreaturen. Främlingsrädsla och "skitsnack" om "de Andra" kan jag inte undvika i den här tron om trollkunniga.

Från kristenhetens centrum i Rom hos påven har alla folk pekat ut grannarna i norr som "de Andra" som kunde mer än sitt "Fader vår" och alltså var trollkunniga och farliga. Det har också drabbat alla kringströvande grupper, som de bofasta var rädda för, alla som inte hörde till den egna ordningen."

Ur Åsa Ljungströms föreläsning år 2000 i Svaningen.

fortsättning följer

Varför är vi rädda för bjenn? del 3



Manlig vördnad för värdiga motståndare, när han är dödad, kan en krissituation förbytas i sin motsats, förakt, eller låtsats förakt, när kvinnor mötte björn i skogen. Ni har hört att de skulle slå upp kjolar och underkjolar över huvudet och vända baken till. Då skulle björnen skämmas och gå sin väg. 

Att visa ändan på det viset var en magisk besvärjelse mot makterna och ett uttryck för förakt mellan levande människor. Det kan man t ex läsa i Sara Lidmans romaner. Forna tiders kvinnor hade inget besvär men blixtlås och underbyxor, därför att byxor på kvinnor var emot naturens ordning.Folk läste i Bibeln att kvinnor inte fick klä sig som män. Det var skamligt att tumma på könsolikheterna i klädseln. Att bli generad och skämmas är allt en väldigt mänsklig känsla som trycktes på djuret björn. Människorna visste att det fanns makt i nakenheten. Livsfara, dödsskräck, har nära till den sexualdrift som fortplantar släktet.

Det tycks finnas erfarenheter att björnar gärna följde efter gravida kvinnor. Eller också var det så att kvinnorna som väntade barn, var rädda om sig och blev försiktiga med att gå i skogen ensamma. Om kvinnan bar på ett flickfoster kunde det möjligen fungera att genera björnen med att visa ändan. Det gick inte om det var ett pojkfoster. Då rev björnen ut barnet. En förklaring skulle vara att det blev en vuxen björnjägare mindre på det sättet. jag föreställer mig att den som säger så också tänker på björnen som en motståndare i en kamp om livet där utgången inte säkert är given.

I den nordsvenska folktron kunde flickebarnet få skydd i björnens håla, därför att björnen ville ha fosterbarn. De berättelserna upplöses vanligen med att björnen blir skjuten. det säges att denna tro är särskilt norsk och det finns ett belägg från Härjedalen:

En havande kvinna getar i skogen, blir riven av björnen, när folket söker henne sitter björnen och sytar barnet som han rivit ut. Björnen flyr och folket tar tillbaka barnet.

Men ingen jägare skulle skjuta en björn som rivit en havande kvinna men tagit hand om barnet och givit det di, så att barnet blev starkt. Det barnet kunde varit en pojke.

det hände en pojke i Hälsingland, Alfta, men berättelsen kanske är till för att förklar varför den mannen kunde vara så stark. Fråga mig inte om logik, därför att känslor är inte förnuftsmässiga, särskilt inte skräck, och berättelserna kommer från människor och deras tro. Björnen kan vara en förtrollad människa?

Det låter rätt förskönande att björnen skulle "råkat" ta död på modern men fått barnet att överleva.

 Det finns en kommentar till en medeltida visa, en ballad där det här  motivet är nämnt på västnordiskt område i tröndelag och Jämtland, dvs här. Motivet är påbyggt med den kyrkliga tolkningen att björnen ville bli salig och det skulle den kunna bli om den födde upp en kristen människa. Föreställningen att björnen vill ha fosterbarn blir mycket begripligare när man kopplar i hop tron på björnens fosterbarn med den urgamla tron i Västnorden ( Island, Norge och Nordsverige ) på förtrollade björnar som egentligen var människor. Om en sådan "manbjörn" eller "hamnbjörn" kunde föda upp en pojke till vuxen ålder skulle förtrollningen lösas och björnen bli människa igen. Man kunde inte veta säkert om en viss björn var ett vanligt djur ,en självförvandlad extra stark björ och farligt trollkunnig människa eller ett stackars offer för en illsinnad trollkunnig. Om en sådan annan trollkunnig person hade förvandlat honom, skulle han göra så lite skada som han någonsin kunde i sin björnskepnad.

Tron på att människor kunde "skifta hamn" dvs ta den yttre gestalten av ett djur är känd från isländska sagor och från Norge och Nordsverige och tros vara från förkristen, hednisk tid. Den antas hänga ihop med arktisk schamanism bland samer och nordbor och många andra cirkumpolära folk.

Schamanen eller nåjden bland samer kunde försätta sig i trans och ta gestalten av vilket djur som helst och färdas genom luft och vatten och ta reda på saknade personer eller orsaken till sjukdomar och olyckor. Schamanen kan också skicka ut hjälpandar i form av djur. Jag ska komma tillbaka till detta, därför att det är en viss skillnad på myterna om självförvandling eller förtrollning av någon illasinnad till björn eller varg. 

bilder lånad utifrån cyberrymden

fortsättning följer av Åsa Ljungströms föreläsning från år 2000.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Varför vi är rädda för bjenn? del 2

Del 2 från Åsa Ljungströms föreläsning i Svaningen år 2000

" Björnen är verkligen stor. En björn som reser sig på bakbenen får människan att känna sig ganska liten och björnen blir väldigt lik en stor människa, därför att vi mäter allting med oss själva som mått. I det ögonblicket är  människan inte skapelsens herre. Någon är större och starkare. Björnen betraktas med vördnad, aktning. Men björnen är ju ett djur, fast han kan se ut som en människa t o m som en baby.

Då blir det oordning bland de begrepp, som vi behöver för att skapa en fattbar verklighet. Gränsfallen på trösklarna rubbar tryggheteh, blir skrämmande, kräver att få diktade förklaringar. Gränsfallen är inte entydiga, alltså gör vi dem till problem. Björnens likhet med människan skrämmer och måste besvärjas med diktade myter. Björnen har tolv mans styrka och en mans vstt, det har folk vetat över hela landet inte bara i norr, alltså är björnen nästan människa.

Att gulla till med en nalle är också ett sätt att kasta om begreppen och få rädslan på avstånd. leksaksfabrikanten i Tyskland såg en affärsnisch när USAs president T. Roosevelt inte kunde förmå sig att skjuta en koalabjörnunge i Australien 1903 eller om det var 1901. Då skapades teddybjörnen.

Vi kan stå ut med mycket ifall vi har klart för oss vad som är orsak och verkan. Det känns bra, när vi kan ordna upp livet i motsatspar. Då blir det ordning och reda: varmt och kallt, sommar och vinter, män och kvinnor, vi och dom andra, natur och kultur, djur och människor. känslan av ordning är det viktiga. Först kommer människans behov att ordna. Vi skapar gränser för att ordna och sortera. Sedan kommer kriterierna för att skapa ordningen, tänk bara på barnteveprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter, något ska bort för det passar inte in.

När vi blir osäkra på gränsen blir det farligt. Då kommer frågan om björnen kan vara mer än ett djur? Han är ju nästan mänsklig, tolv mans styrka och en mans vett. Förresten kan han vara en förtrollad människa. Om den människan kan förtrolla sig själv till björn måste han ju vara farligare än både djur och människa, för man vet aldrig var man har honom.

I det inre av Norrland ända ner till Värmland har det funnits traditioner om självförvandling, oftast till björn men också till varg. Vanligast har traditionen varit i gränsområdet mellan samer och fjällbönder. Den bofasta befolkningen har berättat sägner om trollkunniga lappar som löpt omkring i björnhamn och rivit boskap. Denna tro fanns om samerna redan under vikingatiden.

I en fjäll- och skogsvärld där kunskap och skicklighet behövdes för att överleva lyssnade samer och nybyggare på de gamlas erfarenheter och smarbetade ofta. Vi vet att samerna har vördat björnen och behandlat bytet med respekt med särskilda ceremonier för björnfest efter jakten. Det visste nybyggarna också. 

Björnens likhet med människan lät dem skapa flera likheter, ge björnen mänskliga drag, känslor och beteenden. De fanns redan tillgängliga i sagor om björnen som stor, stark, snäll och lite dum, lätt för räven att lura. De fablerna lever kvar i tecknade serier som Kalle Anka och i Disneyfilmer, som björnen Baloo i Djungelboken. Människolikheten suddar till gränsen mellan djur och människa och suddigheten gjorde björnen magisk och extra farlig."

 

fortsättning följer

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Varför är vi så rädda för bjenn?

 

År 2000 hade vi ett björnmöte här i Svaningen där vi ville resonera björn och björnens utbredning och antal med olika potentater i samhället. Det blev en välbesökt tillställning med många åsikter och uttalanden blandat med olika aktiviteter där bjenn var inblandad. Jaktstig med bara björnmål, björnkorvar, bjennskinnsutställning, foton med björnmotiv och mycket, mycket mera.

Bland många föredragshållare fanns Åsa Ljungström, etnolog vid Mittuniversitetet.
Jag bad henne komma och tala om för oss varför vi var så rädda för björnen.
Hon gav mej hela föredraget i pappersform och jag skulle få använda det i min verksamhet som jag planerade och höll på med då. Det är nu 12 år sedan och min inriktning på verksamhet har ändrat sig radikalt. Numera jobbar jag som anställd i "vårdsvängen" och mitt företagande med björn- och kulturinriktning är ett minne blott. 
Jag kommer här och nu att delge dig bloggläsare stora delar av Åsa Ljungströms föredrag därför jag tycker det är intressant med hennes berättelser och resonemang om varför vi är så rädda för björnen.

" Jag blev inbjuden hit med frågan varför vi är så rädda för björnen. ni vet ju bäst, som lever med den. När Karin föreslog att jag skulle svara på frågan varför, menade hon hela ryggsäcken av myter och berättelser, som ni hört av mormor och farfar, myterna om björnen eller sägnerna. De visar hr det kändes - inte precis hur det var utan hur människorna tolkade sina upplevelser. Edra förfäder berättade lyckligtvis också för folklivsforskare vad de hört och berättelserna ligger snyggt och prydligt i stålskåp i folkminnesarkiven i Uppsala och Stockholm. Där har jag läst på. Från Frostviken finns några berättelser som folskolläraren Levi Johansson samlade in. det finns andra från Härjedalen, och fler från Jämtland och Ångermanland.

Hans Hansson i Storjola född 1852 berättade 1930 att det var en karl som gick i skogen på hösten när snön kommit. Då fick han tag på björnspår som han följde till en lappkåta. Då han tittade in fick han se en gammal lappgubbe sitta därinne och röka pipa. Mannen blev rädd och sprang. Efter en stund kom en björn lunkande efter. Mannen förstod genast att det var lappen som förvandlat sig. mannen klättrade upp i ett träd och när björnen kom efter skjöt han. I detsamma sa björnen: Å, gatjen! å sen sa han inte nå mera för då va han död. när mannen flådde djuret fann han under huden ett tennbälte med eldbenspung. det här hade hans Hansson hört av Olof Jacobsson, som sade att den björnhuden, bältet och pungen fanns förvarade i Uppsala domkyrka. Jag har just lärt mig att det fanns björnklor i en av gravhögarna i Gamla Uppsala.

Leta nu inte efter förnuft i de myter eller sägner jag ska komma med, därför att känslor har sin egen logik. Förnuftsskälen till rädslan är inte min uppgift i dag, men vetskapen att björnen är stor och stark spelar naturligtvis in. Folk har vetat att de kunde bli dödade eller att kon kunde bli slagen och det var lika illa. Utan kon skulle familjen inte överleva. På Jamtli-museets arkiv, i minnesbanken, läste jag om en bondkvinna som hade försvarat sin ko med en käpp inärkamp med en björn och fått halva skalpen avriven. I min tolkning blev hon ett sorts gränsfall mellan liv och död som gick kvar bland byorna som påminnelse om rationell dödsskräck.Till och med småbarn förstår det dubbelbottnade i visan "Mors lilla Olle", där konstnären "gullat" till ett faktiskt björnmöte.  Det är inte bara björnrn som skrämmer. Skogen, mörkret och ensamheten tillkommer."

Jag slutar här och fortsätter i nästa inlägg därför föredraget är långt och innehållsrikt så jag tar det i etapper.

Vår son Rikard sköt en björnhona år 2000. Hon vägde 108 kg och jag var själaglad för det blev en bjenn mindre på skogen.
Skinnet sålde han till en restaurangägare i Sant Anton så nu finns den där  som utsmyckning i ett mathak på en alptopp.

Hunden på fotot är Skytt min älskade halvstövare som levde med mej i 12 år. Han var en riktig bjennvaktarhunn som höll vår gård fri från björnar och det finns åtskilliga historier om när han jagat bort närgågna björnar.

Fortsättning följer.

Hösten...

....är verkligen här på riktigt. Regn. blås och surt i markerna. Löven har virvlat runt i blåsten och nu är nästan träden rena. Björnarna äter sina bär och blir föhoppningsvis feta och fina inför sin långa vintervila.

Jag har sett ganska många björnbajshögar, som lyser mörkblå med röda dekorativa prickar i, ute på vägarna häromkring. Nu törs jag promenera med Tyra nästan obehindrat och det är jätteskönt.

Jag gillar hösten... att få ta fram några ljus och att få kura i soffan med en filt på benen och försjunka in i sin egna värld en stund är mer än skönt. Att höra SÅ sätta på kaffepannan och tända upp i kökspannan så det sprakar och knäpper medans jag fortfarande ligger kvar i sängvärmen en liten stund till. Det är så härligt. Mörkt är det ute också, tidigt på måran. Hundarna ligger kvar inne lite längre, de har hellre inte så bråttom ut. De kommer och hälsar lite mjukt och går sedan och lägger sig igen.

Nä, nu ska jag packa och fara på jobb i sex dagar... de får väl gå det också... men helst av allt har jag velat stanna kvar här hemma hos min flock.